entententen

Vad skulle du kunna ta?

2007-10-24T18:24:00.002+02:00

hör jag mamma säga, inom mig. Hon menar om jag äter rätt, får alla näringsämnen och så.

Jag ser mig själv i affären. Tar ett stort paket från hyllan. Mänskomat, står det på. Innehåll: Fullkost för mänskor. Den som äter dethär, behöver ingen annan näring.

Måste hinna...

2007-10-24T17:12:00.000+02:00

Jag känner hur jag är stressad av mina tankar. De stressar mig så att jag nästan inte kan få luft. Det skulle jag vilja skriva... och det... och det. Jag säger till mig själv att dethär skulle vara viktigt att ta upp. Någon skulle kunna ha nytta av att läsa det. Dethär behöver också finnas på nätet, tillgängligt för alla.

Det måste vara något fel med den tanken, eftersom den stressar mig så... Jag antar att jag känner mig för viktig. Ett slags högfärd, kanske...? Så hur skulle jag också kunna tänka? Vilka andra möjligheter har jag? Hur kan jag vara verksam... utan att anstränga mig på dethär sättet?

Skapandet ger... och tar. Jag känner glädje när jag skapar... mera om det berör någon annan också... men jag blir ändå trött. Det är kanske något som inte går att komma ifrån. När man har klarat av ett arbete, känner man sig nöjd, men också trött. Det är naturligt att vila efteråt.

Så varför vill jag bara fortsätta och fortsätta? Varför stannar jag inte upp och vilar?

Jag inser att jag är rädd, rädd att inte hinna med... förrän vad då? Förrän jag dör?? Vilken omedveten tanke är det som driver mig? Jag vill hinna så mycket som möjligt, tänker jag vidare. Varför det? Måste jag det för att känna mig bra... nu när jag har sagt upp mig? Har jag trissat upp kraven...?

Nej, jag vet inte. Det kan handla om mening också. Rädslan att förlora meningen...

Hur skulle jag känna mig, om jag bara spelar dataspel idag...?

Min son säger att han känner sig duktig när han har klarat av ett dataspel. Precis som om han skulle ha uträttat något. När han sade det, tänkte jag att det finns många som tycker att de har gjort något bra, bara för att de har läst en bok... även om den inte har gett dem något särskilt... Själv brukar jag försöka tänka att jag får göra något helt meningslöst. Mitt värde har inget att göra med vad jag åstadkommer... Jag ser också ett andrahandsvärde i sådana sysselsättningar. När man inte tycker att man gör något betydelsefullt, då slappnar man ju av...

Så... längtan efter mening... och känslan av att inte hinna... verkar handla om samma sak. Rädslan att inte vara god nog... Högfärden hör också hit. Den som är högfärdig tror sig egentligen inte vara bättre än andra. Innerst inne är han eller hon mycket osäker på sitt värde.

Men bakom rädslan finns också den verkliga viljan. Jag vill delta, med allt som jag är... Jag vill ge av mig själv... och jag gör det också... när jag lever i kärlek, av kärlek. När min ande är i kontakt med den stora anden, som Hegel kanske skulle ha sagt? Då gör jag det rätta... utan att någon säger det... och utan någon tackar mig. Att behöva tack är också rädsla. Man behöver bekräftelse för att tro att man duger...

Och lättja, det finns egentligen inte. Lättja är blockering av energi. Någon har sagt att dethär måste du göra, annars är du lat. Någon har velat ta din energi och använda den efter eget godtycke. Någon annan... välmenande... rädd.

Men så lätt det är att tappa bort sig...

Och vad skall jag göra nu, denhär dagen? Valet är helt upp till mig. Jag är fri som fågeln... men vågar jag lyfta?

Hem till byn...

2007-10-18T13:24:00.000+02:00

En dröm som fick mig att tänka. Den handlade om en skolkamrat, Mary kan hon få heta. Som barn trodde jag att vi hade kunnat bli vänner... om hon bara inte hade känt sig så bunden av de andra flickorna.

I drömmen var vi vuxna... men vår vänskap var fortfarande lika osäker. Vi var på någon slags fest, kanske en klassträff... och så märkte jag att en... skorpbit! hade fastnat i min klänning. Jag skämdes, kände mig underlägsen. Jag klarade inte av att vara 'fin'. När jag undrade hur länge den hade suttit där, kunde Mary tala om det för mig. Hon hade sett det hända, men inte talat om det för mig. Jag sade att det borde hon ha gjort. Andemeningen var att så gör man, om man är vänner.

Senare, vid festbordet, ville Mary berätta om skorpbiten för alla. Hon hann inte börja, men jag förstod att hon tänkte göra det. Det lyste i ögonen på henne. Jag blev så arg att jag flög på henne. Att hon kunde vara så lågsinnad! På samma gång kände jag förvåning. Flög jag faktiskt på henne? Jag brukar ju inte slåss... och det var ju inte heller att uppföra sig 'fint'...! Men jag gjorde det ändå... och jag var starkare än hon. Jag höll henne nere en stund, precis som vi brukade göra som barn, fast nu var vi ju vuxna.

Efter det lämnade jag festbordet. Jag förstod att dethär, det skulle Mary aldrig förlåta mig. Inte hennes vänner heller. Nu skulle jag verkligen bli utesluten, utan minsta tvekan. Jag slöt mig till ett annat sällskap istället, ett mycket 'ofint' sådant. En kille kom genast med en sexuell anspelning, vanemässigt, bara för att jargongen var sådan. Jaha, svarade jag, lika blaserat, men jag tyckte inte om det. Faktiskt gick jag tillbaka till festbordet, satte mig ner bredvid Mary igen.

När jag vaknade var jag förundrad. Var jag stark som barn... eller hur kom det sig att jag hade stått ut, år efter år...? Rasterna var en pina. Jag hade ingen som jag självklart kunde ansluta mig till, inte de första fem åren. Visst hade jag sällskap ibland, kanske för det mesta, men jag hade ingen vän. Ingen som jag litade på. En del var 'neutrala', men andra verkade bara vänta bara på ett tillfälle att komma åt mig.

Skolan var förstås bara en del, det fanns andra och bättre delar av mitt liv. Efter skolan fick jag leka med... Sven. Han var min bästa vän under dehär åren, men bara på fritiden. Då kunde vi bryta mot alla konstiga regler... Under skoldagen fick jag inte umgås med honom, för då kunde han bli retad... och det godtog jag. Jag minns inte att jag någonsin försökte närma mig honom, medan vi var i skolan... Kanske var det för att han var yngre också. Ansvarskänsla... eller kanske stolthet. Egentligen var han ju 'för liten'.

Egentligen förstod jag inte hur ensam jag var. Jag klagade inte, för jag hade inget att jämföra med. Jag hade ännu inte förstått att det kunde ha varit annorlunda... Men jag minns hur vaksam jag var. När jag var i skolan, fick jag inte göra något fel... för då skulle de andra barnen genast se det som en möjlighet att komma åt mig...

Jag tror det var för att jag var lärarbarn. Jag hade mina egna föräldrar som lärare. Dessutom var vi kanske... utbölingar... Dethär var på landet, mina föräldrar var bondbarn... men... de hörde inte hemma just här. De var inte födda i denhär byn eller ens i den närmaste trakten... Som vuxen har jag också bott på landet, under några års tid, och märkt hur betydelsefullt det är. Det hjälper inte att man är född i byn, ens föräldrar skall också vara det, kanske till och med deras föräldrar... Då först börjar man höra till... säkert på gott och ont.

Så jag var vaksam. Också för mina föräldrars skull måste jag vara vaksam. Om jag gjorde något fel, under skoltid, måste de straffa mig, också om det gällde något helt betydelselöst. När det gällde andra barn, kunde de se genom fingrarna... men inte med mig eller min bror. Det fick inte bli något prat om orättvisa... Men förstås måste det ju hända. Hur vaksam jag än var, så kunde jag ju glömma mig också... och jag minns hur det kändes då. Hur jag skämdes. Jag hade misslyckats... precis som bybarnen ville. Byn hade vunnit. Både jag och mina föräldrar hade förlorat. De hade blivit tvungna att straffa mig, fast de egentligen inte ville... De hade svikit mig... eller var det jag som hade svikit dem? Det var inte lätt att säga.

En märklig konstellation... men det förstod jag ju inte då. Jag hade inte överblick.

En sällsynt gång fick jag... ett slags erkännande. En flicka talade om för mig att skolans flickor hade haft omröstning. De hade röstat om vem som var den vackraste flickan... och jag hade vunnit...! Jag minns ännu min förvåning. Jag kände mig inte vacker... och dessutom tyckte de ju inte om mig...! Inte heller förstod jag varför denhär flickan hade berättat för mig om dethär? Ville de att jag skulle bli glad...?

Inget ändrade sig mellan oss. Jag var lika utanför som förut, men kanske började jag förstå något denhär dagen. Det verkade som om de ville komma åt mig, men det var nog inte hela sanningen. Kanske är det inte så vanligt med medvetna föresatser, inte bland vuxna och ännu mindre bland barn. Det mesta händer bara, oöverlagt... Och en sak till, utanförskap kunde visst handla om respekt också. Säkert var jag inte sötare än de andra småflickorna, igen handlade det om att jag var lärarbarn. De valde mig för att jag var något annat. Jag syntes. De sökte efter fel på oss... men kunde också känna beundran. Det är lätt att glida från den ena känslan till den andra.

I drömmen satte jag mig ner igen, bredvid Mary. Jag väntade mig att nu kommer himlen att falla ner över mig. Alla som satt vid bordet skulle vända sig emot mig. Men... det hände aldrig. Istället började Mary tala om sina barn. Hon berättade att två av dem hade skotskt!! blod i sina ådror. Därför, fortsatte hon, kunde de ta det, om de blev sparkade i ändan ibland...

Det var en anspelning på hur jag hade behandlat henne nyss, det förstod jag genast. Vad hon försökte säga, utan att förlora ansiktet, var att hon ville att vi skulle vara vänner igen. Om jag var villig att förlåta henne, skulle hon förlåta mig...

Hennes... plötsliga självinsikt... och generositet... gjorde mig förvånad... och tacksam också. Detta var så mycket mer än jag hade väntat mig. Hennes ödmjukhet fick mig nästan att skämmas. Jag är inte säker på att jag hade tålt samma behandling. Jag har nog inte så mycket 'skotskt' i ådrorna...

Ändå sitter känslan kvar. Jag tycker inte om stora sammankomster, vill inte gärna träffa många mänskor på en gång. Kanske får de mig att tänka på rasterna i skolan, alla gånger då jag inte visste vad jag skulle göra av mig själv. Pojkarna fick jag inte närma mig och flickorna som stod i klungor och pratade - om vad då? Fanns det någon grupp som ville släppa in mig? Skulle jag våga försöka? Jag skämdes över att stå ensam och lärde mig att intala mig att jag egentligen inte brydde mig om de andra, eftersom jag var bättre än de. Skam och högfärd, det är lätt att glida här också.

Ett bra samtal

2007-04-27T17:07:00.000+03:00

Nej, jag fick inte åka till Hysch-Hysch...

Men annars hade vi ett bra samtal, den nya psykiatrikern och jag. Så nu ser jag den lite tydligare igen, bilden av mig som en äldre bibliotekarie, nästan i pensionsåldern - och den gör mig så glad. För jag vill ju vara kvar. Jag vill inte bli arbetslös - och dessutom tycker jag att det skulle vara ett sådant slöseri... Jo, jag vet mitt värde!:) Jag är kunnig i många ämnen och det kan jag ju delvis tacka samhället för: man har lagt ner stora summor på att utbilda mig. Därför tycker jag att det skulle vara förståndigt av samhällets företrädare att komma mig till mötes, ta den hänsyn som jag behöver, så att jag kan fortsätta att arbeta. Inte dumpa mig, bara för att jag har blivit lite nött i kanten...:)

Jag känner mig så glad - och på samma gång försöker jag att ta det lugnt, dämpa mig lite. Vi har inte sett slutet ännu. Det kan komma flera missförstånd och oförutsedda hinder. Det verkar ganska troligt. För jag märker ju hela tiden hur ovana alla är. I vilket skede är vi nu? Vem skall göra vad? Stadens modell för tidigt ingripande är helt ny och ingen verkar veta hur den är tänkt att fungera. Jag antar att de flesta har läst om den på pappret, men någon praktisk erfarenhet finns visst inte...

Det behöver inte vara så illa. Det betyder att jag är med och skapar den erfarenhet som kommer att ligga till grund för framtida rutiner. Men det betyder också att jag får utrusta mig med förståelse och tålamod. Försöka tro att alla nog vill göra ett bra jobb. Ha tillit.

Hysch-Hysch

2007-04-27T12:05:00.002+03:00

Nu skall jag iväg och träffa psykiatrikern för första gången. Jag hoppas förstås att han skickar mig till samma ställe som farbror Joakim...

Olustigt

2007-04-26T18:27:00.000+02:00

Några dagars ledighet. Löven håller på att spricka ut, ser jag från min balkong. Mitt på dagen var det femton grader varmt. Solen tittade fram också. Jag funderade på att gå ut, men gick och lade mig istället. Slumrade ett par timmar. Ännu är jag för trött för att skriva på carulmare, att försöka komma med något mer genomtänkt. Tur att jag har entententen också...

Imorgon skall jag träffa en ny person i förhandlingarna om min arbetsvecka. Psykiatrikern. Jag hoppas att jag kommer att få veta något då, vad jag kan vänta mig egentligen. Sedan några veckor tillbaka verkar allt så ovisst. Alla trodde (chefer och psykolog) att jag skulle kunna få ett intyg från en psykiatriker att jag bara kan arbeta tre dagar per vecka, men nu lär han ha sagt att han inte skriver inte ut några sådana. Det kan jag iofs förstå, men vad händer då? Jag antar att han kan ge ett utlåtande om mitt hälsotillstånd - och möjligen en rekommendation.

Jag skulle kanske ha kunnat ringa psykologen och fråga, men jag föredrog att inte göra det. Jag tycker inte om att tala i telefon eller passa telefontider och hon får inte svara på e-post. Så jag väntar bara - och försöker förbereda mig på alla möjliga slut. Kanske är det dumt, men jag orkar inte bry mig. Någonstans bryr jag mig förstås ändå. Jag är mycket tröttare än vanligt...

Nej, jag förstår ingenting. Min avdelningschef kom med en överraskning på förra veckans möte. Kunde jag tänka mig att kompromissa och arbeta fyra dagar, men fortfarande bara tjugoen timmar...? Jag visste inte hur jag skulle ställa mig. Jag förstår hennes otålighet, men vi skulle ju inte besluta något, bara fundera på hur vi skall fortsätta... Sedan kom det en överraskning till. Min psykolog ställde sig på hennes sida - och började försöka övertala mig...! Jag kan bara gissa vad som låg bakom det draget. Hur kunde hon börja tala för ett förslag som var helt nytt, som vi aldrig hade diskuterat förut...? Varför skall jag gå till en psykiatriker, frågade jag, om vi skall komma överens nu...?

Men det hade de nog tänkt. Först skulle jag kompromissa och sedan ändå gå till en psykiatriker... Det kunde jag inte gå med på. Oväntat fick jag stöd från högsta chefen på min arbetsplats. Tredagarsveckan får fortsätta tills jag har träffat psykiatrikern, fast jag vet inte hur många gånger. Jag fick ett intryck av brådska, budgetposter som inte skulle räcka till... Här skulle jag kanske påminna om att dessa överskridningar inte har något med min lön att göra. Jag lever på den lön som man får när man arbetar tjugoen timmar i veckan - och ändå måste jag motivera mig, skaffa läkarintyg...!

Jag känner mig mer och mer olustig... Vi försöker nog vara vänliga mot varandra, men det lyckas inte alltid så bra. Kanske är jag orättvis, men nog känns det som om jag skulle ha blivit något av en slagpåse. Om det är något - något som inte går som det skall, något som kostar på - så tycker jag att de gärna söker felet hos mig... De skulle säkert förneka det, men jag tror ändå att det är så. Dethär händer med en mekanik som verkar vara både osynlig och oundviklig. Jag kan inte låta bli att tänka att nu är det lovligt att skylla på mig. Jag har ju haft en psykos - och tredagarsveckan är verkligen en nagel i ögat - och man är ju inte mer än mänska... Vem vet, kanske skulle jag tänka likadant, om jag inte stod så ensam, om jag hade ett gruppstöd...?

Men det gör ont. Efter en arbetsvecka behöver jag två dagar för att hämta mig igen - och snart kommer nästa kamp, att påbörja en ny arbetsvecka. Jag vill inte längre. Benen vill inte gå till arbetet. Redan dagen innan börjar det knyta sig i magen igen. Vad kommer att hända denhär gången? undrar jag nervöst. Fast arbetsveckan är så kort, hinner det hända så mycket... Jag försöker att hålla mitt hjärta öppet. Vi är två sidor, försöker jag tänka, men vi kan ändå vara vänner. Jag tror nog att de också tänker på det sättet, men ändå kommer dehär oväntade hagelskurarna... Det gör ont, kanske för att jag är så öppen, så oförberedd. Kanske är jag extra känslig denhär tiden också... Jag borde väl bli arg, men det hinner jag inte. Jag har ingen dold ilska inom mig som bara väntar på ett tillfälle att få komma upp...

Det gör ont. Jag har ångest för att jag inte ger tillbaka. Jag sade bara, ganska lamt, att detdär var väl mer eller mindre omöjligt för mig att förutse? Jaså, var det omöjligt? kom det ovänliga svaret och sedan sade vi inte mera. Men jag kände mig helt förstörd, kunde inte sova följande natt. Mest ont har jag väl för att jag inte vet hur jag skall hantera sådana här situationer. Man skall väl inte låta någon slå på sig... bara för att man kan förstå den som gör det...?

Jag tycker att de kunde förstå mig också. Jag som vet att det är de som har satt mig i denhär situationen. De ville inte ha någon tredagarsvecka och därför måste jag nu gå till en psykiatriker och försöka bevisa att jag verkligen behöver den... Kanske är jag naiv, men jag hade inte väntat att de skulle göra på dethär sättet. Jag hade trott att de skulle göra som jag, gå till ledningen för vår arbetsplats eller till arbetshälsovården och säga att de inte orkar längre. Jag hade inte väntat att de skulle peka ut mig...

Jag har funderat på att ta upp det med dem, säga att jag inte tycker om tonen, vissa gånger. Men jag tvekar. Om jag bara får välja, drar jag mig helst för konflikter. Om jag petar på dem, vem vet vad som kommer upp...? - Fast ibland får vi fortfarande kontakt med varandra. I vissa stunder vet jag att de kan se min sida också.

Nej, dethär går inte som jag hade hoppats. Jag minns när de bad mig gå med i stadens modell för tidigt ingripande. Dethär kommer kanske att leda till mig ut ur arbetslivet, insåg jag nog - men inte trodde jag att det skulle hända så snabbt. På bara några månader! Jag trodde att jag skulle ha många år framför mig - och i mina piggaste stunder såg jag mig arbeta ända fram till pensionen.

Nåja, det är inte hänt ännu. Vi borde väl tala med varandra, reda ut. Men jag vet inte om jag orkar. Jag har nog av motsättningar. Kan ni förstå det, att man bara låter det gå som det vill...?

Uuu, säger kroppen

2007-03-24T15:16:00.000+02:00

Det blir liksom en konflikt. Jag måste utreda - och jag måste vila. Det går inte ihop.

Och en annan konflikt. Jag vill må bra - och jag vill visa på hur besvärligt det är, för att vara övertygande i de kommande samtalen. Titta vad ni gör med mig! Men när jag upprepar dethär för mig själv, då blir kroppen stressad och rädd.

Nu försökte jag göra som när jag kämpade med psykosen, för snart tio år sedan. Tankar och känslor snurrade på och snurrade på, månad efter månad, tills jag blev så sjuk att jag blev tvungen att stoppa dem. De fysiska symptomen blev så plågsamma. Det gick till så att jag började lägga märke till vilka ord som gjorde störst intryck på min kropp. Jag minns fortfarande ett av dem: Hopplöst. Dethär är hopplöst.

Nu gjorde jag på samma sätt. Jag är inte inne i samma karusell, den har nog snurrat färdigt, men metoden fungerar fortfarande. Man kan avbryta sig, när tankarna börjar upprepa sig. När rädslotankarna börjar komma igen och igen. Jag måste komma ihåg... är nog en sådan tanke. Den gör mig febrilt aktiv. Jag klarar inte av spänning... och Jag kommer att bli sjuk av dethär... är säkert andra sådana tankar.

Ändå måste man ju tänka - ibland. Man behöver ju förstå vad det är som händer. Man kan kanske tänka att det går som i etapper. Tänka, vila, kommunicera. Tänka, vila, kommunicera. På det sättet går det kanske att lösa en konflikt. Allt kan inte hända på en och samma gång, hur gärna man än vill ha det överstökat.

I alla fall lyckades jag slappna av. Jag låg på sängen och sjönk ner så skönt, flera gånger. Ni vet kanske hur jag menar? Man sjunker ner och så blir det alldeles lugnt inne i en. Det känns så behagligt också. Andningen blev rofylld igen. Ett par gånger stördes jag av ett litet ylande. Det är en egenhet som jag har, efter psykosen. När jag har varit stressad och lyckas slappna av, så kommer det ett klagande ljud inifrån kroppen, helt utan min vilja.

Uuu, säger kroppen. Jag har haft det så svårt...!

Inbillad fråga

2007-03-24T13:07:00.000+02:00

Under ett inbillat möte på arbetet.

"Hur kan du lämna ut dig såhär?" frågar en av mina chefer.

"Tror du inte jag vet att ni också är mänskor?", svarar jag.

Den andra rädslan

2007-03-24T11:31:00.000+02:00

Den andra rädslan, den som inte gäller min hälsa, jag har försökt känna efter vad den handlar om också. Jag tror det är två saker, i förening med varandra.

1) Förlusten av kontroll.

Det rör på sig på min arbetsplats - och det är inte jag som fattar besluten. Jag är med och påverkar, men jag är beroende av de andra. Det avgörande beslutet fattas av en annan, även om jag naturligtvis kan godkänna det eller inte. Dethär är ju inte så ovanligt. Säkert skulle jag inte oroa mig så mycket, om det inte var för den andra orsaken.

2) Bristande kommunikation.

a) Något har gått snett i kommunikationen. Jag tror det har att göra med att vi har arbetat så länge tillsammans. Vi är så... sammansvetsade. Ja det är det rätta ordet. När man är sammansvetsad, kan man inte se skillnad på sig själv och de andra. Man vet inte längre vilket ansvar som hör till vilken person. Jag är lika skyldig som de andra. Jag är så ansvarstagande att jag inte kan se vad som hör till dem och vad som hör till mig. Inte tillräckligt klart.

b) Den förra punkten gällde vår avdelning. Men det finns en bristande kommunikation mellan mig och ledningen också. Jag tycker att jag har fått ett dubbelbudskap. När jag gick med i stadens modell förr tidigt ingripande, var alla så omtänksamma. Nu skall du sköta om dig, hette det. Jag blev riktigt rörd. För första gången på många år började jag hoppas. Kanske skulle jag kunna bygga upp min fysiska hälsa igen. Bli piggare, orka mera. Men när vardagen kom på och mina arbetskamrater blev tröttare och tröttare, då fick jag ett annat budskap. Jag måste vara flexibel. Låta avdelningschefen pricka in mina tre dagar hur som helst, ändra dem med kort förvarning, till och med kalla mig tillbaka från en ledighet... Ja, jag vägrade inte, men säkert var jag ganska oförstående. Hur mycket måste jag flexa, var går gränsen? Hur kan jag veta när jag är ledig eller inte? Var det inte meningen att jag skulle bli frisk...? Det var ett dubbelbudskap, men den andra delen var dold. Utan att någon sade det till mig förväntades jag vara flexibel, i obestämd grad. Jag förstår det nu, för det har kommit emot mig, nästan som en anklagelse: Du är ju inte flexibel! Man skall vara flexibel - och inte se oförstående ut...

Förlust av kontroll och en kommunikation som inte går fram. Där någonstans tror jag att min rädsla har fått ett fäste. Därav mina febrila tankar om vad jag skall säga, hur jag skall säga det.

Hur kan jag kämpa...?

2007-03-24T10:22:00.002+02:00

Nej, jag sover inte bra. Hela tiden måste jag ta tabletter. När jag blir ledig, brukar jag ta 10-15 mg mirtazapin (Remeron) och då brukar jag sova länge och djupt. Det hjälper mig att slappna av och kunna sova de följande nätterna också. Men nu fungerar det inte. Nu har jag tagit 15 mg två nätter i rad och det hjälper ändå inte. Hela tiden har jag denhär spänningen i kroppen. Nu oroar jag mig inte bara för motsättningarna på arbetet utan för min hälsa också. Hur kan man kämpa, när ens kropp inte hänger med? När den inte klarar spänning?

Idag får jag en ny bil, pappa har hittat en till. Men jag är inte glad. Jag vet inte hur jag skall orka ta emot mannen som kommer med bilen. Jag önskar att pappa inte hade hittat en bil så snabbt, inte medan jag ännu har så fullt upp med dethär andra.

Imorgon skall jag äta födelsedagsmiddag med min son och hans flickvän. Men jag vill egentligen inte. Jag vet inte om jag klarar av att äta och också om jag skulle göra det, så känns det ändå som ett överstort krav.

Jag skulle vilja komma bort från denhär spänningen, men jag vet inte längre hur. Hur kan jag finna vila...

Jag kunna gå till hälsovårdscentralen och bli sjukskriven. Men jag är redan ledig fram till onsdag...

Jag skulle kunna säga till mina chefer att nu får det vara nog. Jag kommer inte till ett enda möte till. Ni kan besluta vad ni vill, men jag tål inte denhär spänningen. Jag tänker inte vara med om något som gör mig sämre igen...

Jag skulle kunna gå till hälsovårdscentralen och be om att få en tid till en psykiatriker. Han eller hon skulle kunna sjukskriva mig en längre tid...

Jag märker att det som skrämmer mig mest är att förlora den psykiska hälsa, det lugn och den livsglädje, som jag med så stor möda har lyckats bygga upp. Dessutom är jag rädd att den psykiska stressen skall leda till varaktiga fysiska besvär, på samma sätt som efter psykosen...

Det är konstigt. Jag behövde inte en psykiatriker, förrän dethär började. Nu gör jag det.

Mindmapping

2007-01-27T14:40:00.000+02:00

Vad hände sedan? Jo, en hel dag arbetade jag med Paint, detdär ritprogrammet som kommer med Windows. Men jag ritade inte utan skrev ner nyckelord ur min bok. Jag skrev dem på vit botten och sedan flyttade jag dem hit och dit, hela dagen. På det sättet tog jag reda på hur de hörde ihop, vilka sammanhang jag hade. Det var inte första gången, förstås. När jag skrev manuset till boken, brukade jag börja varje avsnitt på dethär sättet. Inte alltid med Paint, jag har flera program för mindmapping på datorn, men Paint är verkligen inte det sämsta. Friheten är nästan total. Man kan skriva var som helst och det går lätt att flytta på orden och meningarna, särskilt om man arbetar mot vit botten.

Nåja. Meningen var att undersöka om jag skulle kunna skapa något annat av det stoff som min bok utgör. Jag kom på flera, som jag tyckte, intressanta idéer. Huvudfrågan vara kanske hur jag skulle få fram vad jag har varit med om, vad jag har lärt, utan att behöva skriva min - eller Bertholds och Hariberths - lidandes historia.

Ett uppslag var att ändra på formen, att inte redogöra utan förenkla, kanske till och med skriva en saga. Arkaisk, var det ord som jag hade i huvudet. Jag vet knappt vad det betyder. Forntida står det på Synonymer.se. Jag trodde kanske att det hade mera med kärnan att göra. Att få med det viktigaste, det innersta, utan att gå in på så många detaljer. Ja, det var i alla fall på det sättet som jag ville skriva.

Ett kort ögonblick tänkte jag kanske att jag skulle skriva om boken. Att hela boken skulle få sagoform. Men den tanken släppte jag snabbt. Den var alldeles för tung att bära på. Nu ville jag bara skriva om begränsade ämnen. Inga flera böcker. En novell, kanske - och sedan fick jag se. Kanske kunde det bli flera, om samma ämne. Men först bara något litet, litet...

Så småningom kom jag fram till rubriken Pojken och ängeln. Jag skulle kunna skriva en novell med det namnet. Den skulle grunda sig på min kanske första bokfantasi, om en pojke som mötte en övernaturlig varelse. Jag har haft flera namn på denna varelse, men nu ville jag använda ett som alla kan referera till, på något sätt... Arkaisk. Arketyper. Kanske är det därifrån som jag har min förståelse av dethär ordet? Från Jung och hans arketyper...

Nåja. Jag började på. Denhär gången ändrade jag som jag ville, både på språk och innehåll. Fast inte på det djupaste innehållet. Det är alltid detsamma. Men i alla fall. Nu skulle det bli något arkaiskt, i min betydelse. En saga med en djupare mening. Inga obehagliga detaljer, men ändå rätt på. Rakt in i hjärtat. Inga obehagliga detaljer, men ändå var det inte något lätt företag. Rätt på var ordet. Nu skulle jag gå rakt in på psykosen - i sagoform.

En första del blev det. Om det blir några flera, vet jag inte. Men den första delen är så pass avslutad att jag tror jag lägger in den på carulmare.

Läs den här

Det tredje mötet (skissen)

2007-01-27T13:51:00.000+02:00

Kung Berthold är avsatt. Han är fånge i Berthburg, men det är en mild fångenskap.

Hari tänker hälsa på honom. Han är fortfarande illa berörd av sitt förräderi. Han vill veta hur kungen skulle ha gjort, om han hade berättat om det planerade överfallet. Hur det skulle ha gått för honom och de andra inblandade.

Exkungen är på sitt arbetsrum, berättar en vaktpost, samma rum som förr. Han sitter och spelar ett strategispel med sig själv. Vakten brukar spela med honom ibland, men förlorar alltid. Det är bara att gå in. Numera är han så uttråkad att han uppskattar alla besök.

Hari undrar om han kommer att uppskatta dethär besöket också. Ändå vill han inte låta vaktposten komma med in. Han vill träffa Berthold ensam.

Han knackar på dörren, men får inget svar. När han försöker igen, får han ett vresigt svar. "Men för helvete, stå inte där och väsnas. Kom in - eller försvinn!"

Så han stiger på och får syn på Berthold. Han sitter vid skrivbordet, med rynkad panna och en spelknapp i handen. Han ser inte upp, förrän han har flyttat på spelknappen. Sedan stirrar han bara, verkar inte kunna tro sina ögon.

Hari bugar sig. Artigt. Berthold försöker också samla sig. "Men är det inte Hariberth. Min systerson. Förrädaren. Det var verkligen en överraskning." Han hånler, men det är bara en skugga av hans tidigare hånleenden. Dethär hånleendet måste han pressa fram.

Berthold reser sig också. Kanske är han så upprörd att han inte kan sitta. Han är verkligen en skugga av sig själv. Hålögd, som om han inte har kunnat sova. och ovårdad också. Han som brukade vara så noga med det yttre. Nu är han orakad och kläderna hänger på honom. Tydligen har han tappat vikt också.

"Vad bugar du dig för", säger han, nästan bittert. "Du, om någon, borde ju veta att jag inte är kung längre."

Du, om någon. Det låter som om Berthold skulle tycka att det var hans fel att han blev avsatt. Men det kan han inte gå med på. "Det var ert sätt att styra Bertholia", säger han tillbaka. "Det var det som ledde till att ni blev avsatt. Inte det jag gjorde."

Han ångrar sig nästan, när han ser hur det blänker till i Bertholds ögon. Vrede. Vilken början på dethär samtalet, tänker han. Och jag som hade tänkt vara så artig. Han undrar verkligen hur han skall kunna komma fram till sitt verkliga ärende.

Men Berthold lugnar sig snabbt. "Du menar det du försökte göra, du och dedär andra vildhjärnorna. Ni lyckades ju inget vidare." När han sätter sig på skrivbordskanten, är han nästan som förr. Hans hånleende sitter bättre nu och precis som för några år sedan, börjar han pika honom för att han är så småväxt. Han låtsas besviken. Hans systerson borde vara större.

Men så ändrar han sig igen. Humöret växlar hela tiden. Igen är bitterheten tillbaka. "Men du klarar dig nog ändå", säger han. "Det blev ju som du ville. Allt har gått precis som du hoppades. Jag är avsatt, Bertholia finns inte längre. Så inte förstår jag vad du har här att göra. Vad du inbillar dig att jag kan göra för dig..."

Ja, här slutade jag, mitt i. Jag tror det blev för pinsamt. Fantasin var inte så genomtänkt, inte så välskriven. En del tankar kändes omogna också, barnsliga. Jag kunde förstås ändra på ett och annat, men hur långt skulle jag gå? Kunde jag nöja mig med att bara snygga till språket - eller skulle jag ändra på innehållet också? Men om jag gjorde det, då skulle jag ha missat mitt syfte. Jag hade ju tänkt visa hur en sådan här fantasi såg ut, i sin ursprungliga form...

Om ni skulle vilja veta hur det slutade, så behöver ni inte ligga vaken om nätterna och undra. :) Det har jag faktiskt avslöjat, här

Halvsagt

2007-01-27T13:18:00.000+02:00

Nu har jag varit tyst ganska länge. Ni tror säkert att jag bara spelar dataspel - och det har ni kanske inte så fel i. Det är skönt att vara borta ibland, i Ingenmansland. Men det är inte hela förklaringen. Ibland måste jag ju gå till arbetet också, tjäna mitt uppehälle. Dessutom har jag faktiskt skrivit en del, fast inte satt ut något. Det beror på att inget har blivit klart. Jag har bara börjat och så slutat igen. Fortfarande är jag så osäker på vad jag vill. Men nu skall jag sätta ut ett par halvfärdiga texter. Här på entententen tror jag att jag kan göra det. Sätta ut sådant som inte är färdigt, sådant som kanske aldrig kommer att bli det. Hur var det jag hade tänkt nu igen? Jo, nu bloggar jag. En ström av medvetande, från mig och ut på nätet, till mötet med er. Era medvetanden. En föränderlig ström. Oavslutad. Utan stora ambitioner. Ett lätt sätt att skriva. Ett lätt sätt att vara.

Såhär skrev jag om denhär texten för ett par veckor sedan. Jag försökte tro att det skulle bli en fortsättning, men jag var nog inte så säker som jag lät:

Här kommer en av mina halvvakna drömmar, nästan i ursprungligt skick. Det är också något som jag experimenterar med just nu. Att låta er ta del av mitt material utan att först placera in det i sitt sammanhang, utan att analysera. Det känns osäkert, pinsamt, för nu kan jag inte gömma mig bakom min genomtänkta tankestruktur. Ändå vill jag göra dethär. Jag tror jag försöker ta reda på vad dethär är för slags material. Kommer ni att känna samma sug som jag gjorde? Är dethär något som vi alla dras till, utan att vi kanske förstår varför? En historia behöver nog inte vara genomtänkt för att den skall bli läst. Däremot måste den tala till något inom oss, ett behov av något slag.

Detta är alltså Hariberths och Bertholds tredje möte, som jag såg det i början av nittiotalet. Kanske var det 1992 som jag först skrev ner denhär fantasin? Den är ganska lång, så jag får nog dela upp den i flera inlägg.

Det nya - och boken

2007-01-17T16:25:00.000+02:00

Så har det nya nått fram till mitt skrivande, mitt bokskrivande. Det var ett starkt fäste för den gamla tron. För sanningen som en utredning och en redogörelse. Wie es eigentlich gewesen war.

Det var ju så jag hade tänkt berätta. I romanform, men ändå på ett utredande sätt. Bertholds berättelse har ni ju redan. Den var inte svår att skriva ner. Det som hände honom, var yttre händelser. En kärlekslös barndom. Storhetsdrömmar. Försök och misslyckanden. Avsättning. Frihetsberövande. Förödmjukelse och ilska. En känsla av att ha blivit lurad. En vrede som riktar sig mot allt och alla, inte minst mot honom själv.

Hariberths berättelse är annorlunda... Nej. Egentligen är det samma berättelse, men för honom händer det mesta på ett inre plan. Jo, det är psykosen som den handlar om. Ni har helt rätt. :) Men det gör det i Bertholds fall också. Jag berättar om psykosen på två olika sätt.

Samma berättelse - och ändå är det svårare med Hariberth. Hans historia är så otäck, så äcklig. Jag vill bara spy, när jag tänker på vissa ställen i mitt manus. Det var därför som Berthold började ta så mycket plats. Jag kunde inte berätta om Hariberth, om det inte fanns någon där som verkligen såg honom. Som inte bara såg det smutsiga, utan honom själv.

Jo. Berthold är med, så jag skulle nog kunna redogöra för det mesta. Men nu är det alltså dethär nya. Något har rört på sig igen. Förut kändes det som ett slags skyldighet. Jag skulle reda ut och lägga fram, liksom inför en domstol. Men nu känns det inte på samma sätt längre. Jag känner inte att jag måste. Jag behöver inte ta fram det mest motbjudande.

Jag känner lättnad. Mina händer är fria. Jag kan använda den erfarenhet som jag har fått och skapa något nytt, något för framtiden. Jag behöver inte återskapa det förflutna.

Jag vet ännu inte vad det blir. Det känns osäkert och spännande. Det enda jag har är några osammanhängande tankar.

Men ni förstår väl att jag inte kunde vara kvar i den gamla bloggen? Den var för 'fin', jag kände mig för hämmad...!

Sanningar

2007-01-17T14:40:00.000+02:00

Jag har haft en bra höst och förvinter.

Visst, jag har mina återkommande svackor. När jag blir trött, kommer ångesttankarna tillbaka. Numera förstår jag att de har med tröttheten att göra, men visst känns de ändå, i hela kroppen. När ångesten är där, då verkar den så sann...

Det nya, som jag nämnde, har med sanningen att göra. Men jag vill tro gott, skrev jag i slutet av oktober (Tro och misstro). Att tro något annat sårar mig. De raderna skulle jag kunna sätta som rubrik för hela min höst.

Att inte tro det man känner. Det är inte lätt. Jag, och säkert ni också, är lärda att säga sanningen: Berätta vad som hände! Hur gick det till egentligen? Vem gjorde vad? Hur känner du dig nu? Ljug inte för mig...!

Men kanske finns det sanna lögner? Eller kanske finns det en annan slags sanning? Men jag vill tro gott. Kanske hände det något otäckt, men jag vill inte att världen skall vara sådan. Inte min värld.

Det handlar inte om att blunda - utan om att vilja. Att vilja något bättre. Att vilja det så mycket att man handlar som om det redan var verklighet.

Då kanske det blir det också. Det är vad jag kallar magi.

Det nya

2007-01-17T14:11:00.000+02:00

Det nya. Nu skall jag försöka komma in på det. Inte är det så nytt, egentligen. Det är något som har grott inom mig, hela hösten. Det nya är att nu har det nått boken också. Jag är inte säker, men så känns det.

Jag har ju berört det lite redan, se En ström av medvetande. Jag skulle inte fortsätta med boken, avsnitt efter avsnitt, bara för att ta reda på hur det kändes. Istället skulle jag skriva det som kom upp, just för dagen. Ibland boktankar, andra gånger något helt annat. Det skulle bli en slags kompott.

Jag började på också (Det tredje mötet, Förtydligande). Men det fungerade inte så bra. Igen fick jag dendär tunga känslan. Jag orkar bara inte. Det berodde kanske på att jag ändå inte ville vänta. Jag började välja istället och då blev det tungt. Mitt material är så stort. Vad skulle jag välja? Vad var värt att skriva om? Och ännu viktigare - hur skulle jag skriva om det?

Det nya handlar mest om hur

Det beror på datorspelen

2007-01-17T04:07:00.000+02:00

Jag nämnde ju ett skäl. Varför jag känner att jag behöver en ny blogg. Någonting mera skissartat.

Allt beror på datorspelen. Våldsspelen, ni vet! Nu har jag spelat datorspel i flera dagar - och känner mig som en ny mänska. Jag har varit i en annan värld, helt olik min vanliga - och egentligen mycket mera välordnad. Det är lätt att förstå sig på spelvärldar, i alla fall jämförelsevis. Det finns klara mål att uppnå. Jag får ett antal uppdrag och om jag lyckas med dem, då går det mig väl i livet. Jag vet det, för det syns på statistiken. För varje uppdrag som jag utför, får jag mera erfarenhet och med jämna mellanrum går jag upp en nivå. Min person blir mer och mer oövervinnerlig...

Nåja. Jag skall inte gå mera in på detdär. Poängen är att jag har varit borta ett tag. Jag har fått ett visst avstånd till min vanliga värld. Nu kan jag bättre se vad jag håller på med. Nu kan jag tänka på nya sätt igen. Se nya möjligheter.

Bara en skiss

2007-01-17T03:19:00.000+02:00

Dethär skall bli en annan slags blogg.

Nej, jag har inget emot carulmare. Det var en bra blogg, men till sist blev den nästan för... vacker?! Nej, så menar jag väl inte. Det är inte därför som jag... gör ett uppehåll eller möjligen slutar. Det är mina planer som har ändrat sig. Mina behov. Nu vill jag ha en blogg där jag bara kan kasta ut mina tankar. En skiss mera än en tavla. Något enkelt och kravlöst, kanske bara text. Något som jag skriver mest för mig själv. Kanske blir någon annan också intresserad, men det får vi se. Jag tänker i alla fall inte göra något väsen av mig. Inte räkna besökare, inte tänka ut ämnesord för Bloggar.se, inte pinga någon mera än Nyligen.se. Inte göra länkar till de nu nämnda adresserna heller. Inte vara så noga med allt.

Kan jag det, tro...? Det är inte lätt, inte för en bibliotekare. Men jag har ett skäl, kanske ett vägande sådant. Det skall jag återkomma till.