hör jag mamma säga, inom mig. Hon menar om jag äter rätt, får alla näringsämnen och så.
Jag ser mig själv i affären. Tar ett stort paket från hyllan. Mänskomat, står det på. Innehåll: Fullkost för mänskor. Den som äter dethär, behöver ingen annan näring.
Jag känner hur jag är stressad av mina tankar. De stressar mig så att jag nästan inte kan få luft. Det skulle jag vilja skriva... och det... och det. Jag säger till mig själv att dethär skulle vara viktigt att ta upp. Någon skulle kunna ha nytta av att läsa det. Dethär behöver också finnas på nätet, tillgängligt för alla.
Det måste vara något fel med den tanken, eftersom den stressar mig så... Jag antar att jag känner mig för viktig. Ett slags högfärd, kanske...? Så hur skulle jag också kunna tänka? Vilka andra möjligheter har jag? Hur kan jag vara verksam... utan att anstränga mig på dethär sättet?
Skapandet ger... och tar. Jag känner glädje när jag skapar... mera om det berör någon annan också... men jag blir ändå trött. Det är kanske något som inte går att komma ifrån. När man har klarat av ett arbete, känner man sig nöjd, men också trött. Det är naturligt att vila efteråt.
Så varför vill jag bara fortsätta och fortsätta? Varför stannar jag inte upp och vilar?
Jag inser att jag är rädd, rädd att inte hinna med... förrän vad då? Förrän jag dör?? Vilken omedveten tanke är det som driver mig? Jag vill hinna så mycket som möjligt, tänker jag vidare. Varför det? Måste jag det för att känna mig bra... nu när jag har sagt upp mig? Har jag trissat upp kraven...?
Nej, jag vet inte. Det kan handla om mening också. Rädslan att förlora meningen...
Hur skulle jag känna mig, om jag bara spelar dataspel idag...?
Min son säger att han känner sig duktig när han har klarat av ett dataspel. Precis som om han skulle ha uträttat något. När han sade det, tänkte jag att det finns många som tycker att de har gjort något bra, bara för att de har läst en bok... även om den inte har gett dem något särskilt... Själv brukar jag försöka tänka att jag får göra något helt meningslöst. Mitt värde har inget att göra med vad jag åstadkommer... Jag ser också ett andrahandsvärde i sådana sysselsättningar. När man inte tycker att man gör något betydelsefullt, då slappnar man ju av...
Så... längtan efter mening... och känslan av att inte hinna... verkar handla om samma sak. Rädslan att inte vara god nog... Högfärden hör också hit. Den som är högfärdig tror sig egentligen inte vara bättre än andra. Innerst inne är han eller hon mycket osäker på sitt värde.
Men bakom rädslan finns också den verkliga viljan. Jag vill delta, med allt som jag är... Jag vill ge av mig själv... och jag gör det också... när jag lever i kärlek, av kärlek. När min ande är i kontakt med den stora anden, som Hegel kanske skulle ha sagt? Då gör jag det rätta... utan att någon säger det... och utan någon tackar mig. Att behöva tack är också rädsla. Man behöver bekräftelse för att tro att man duger...
Och lättja, det finns egentligen inte. Lättja är blockering av energi. Någon har sagt att dethär måste du göra, annars är du lat. Någon har velat ta din energi och använda den efter eget godtycke. Någon annan... välmenande... rädd.
Men så lätt det är att tappa bort sig...
Och vad skall jag göra nu, denhär dagen? Valet är helt upp till mig. Jag är fri som fågeln... men vågar jag lyfta?
En dröm som fick mig att tänka. Den handlade om en skolkamrat, Mary kan hon få heta. Som barn trodde jag att vi hade kunnat bli vänner... om hon bara inte hade känt sig så bunden av de andra flickorna.
I drömmen var vi vuxna... men vår vänskap var fortfarande lika osäker. Vi var på någon slags fest, kanske en klassträff... och så märkte jag att en... skorpbit! hade fastnat i min klänning. Jag skämdes, kände mig underlägsen. Jag klarade inte av att vara 'fin'. När jag undrade hur länge den hade suttit där, kunde Mary tala om det för mig. Hon hade sett det hända, men inte talat om det för mig. Jag sade att det borde hon ha gjort. Andemeningen var att så gör man, om man är vänner.När jag vaknade var jag förundrad. Var jag stark som barn... eller hur kom det sig att jag hade stått ut, år efter år...? Rasterna var en pina. Jag hade ingen som jag självklart kunde ansluta mig till, inte de första fem åren. Visst hade jag sällskap ibland, kanske för det mesta, men jag hade ingen vän. Ingen som jag litade på. En del var 'neutrala', men andra verkade bara vänta bara på ett tillfälle att komma åt mig.
Senare, vid festbordet, ville Mary berätta om skorpbiten för alla. Hon hann inte börja, men jag förstod att hon tänkte göra det. Det lyste i ögonen på henne. Jag blev så arg att jag flög på henne. Att hon kunde vara så lågsinnad! På samma gång kände jag förvåning. Flög jag faktiskt på henne? Jag brukar ju inte slåss... och det var ju inte heller att uppföra sig 'fint'...! Men jag gjorde det ändå... och jag var starkare än hon. Jag höll henne nere en stund, precis som vi brukade göra som barn, fast nu var vi ju vuxna.
Efter det lämnade jag festbordet. Jag förstod att dethär, det skulle Mary aldrig förlåta mig. Inte hennes vänner heller. Nu skulle jag verkligen bli utesluten, utan minsta tvekan. Jag slöt mig till ett annat sällskap istället, ett mycket 'ofint' sådant. En kille kom genast med en sexuell anspelning, vanemässigt, bara för att jargongen var sådan. Jaha, svarade jag, lika blaserat, men jag tyckte inte om det. Faktiskt gick jag tillbaka till festbordet, satte mig ner bredvid Mary igen.
I drömmen satte jag mig ner igen, bredvid Mary. Jag väntade mig att nu kommer himlen att falla ner över mig. Alla som satt vid bordet skulle vända sig emot mig. Men... det hände aldrig. Istället började Mary tala om sina barn. Hon berättade att två av dem hade skotskt!! blod i sina ådror. Därför, fortsatte hon, kunde de ta det, om de blev sparkade i ändan ibland...
Det var en anspelning på hur jag hade behandlat henne nyss, det förstod jag genast. Vad hon försökte säga, utan att förlora ansiktet, var att hon ville att vi skulle vara vänner igen. Om jag var villig att förlåta henne, skulle hon förlåta mig...
Hennes... plötsliga självinsikt... och generositet... gjorde mig förvånad... och tacksam också. Detta var så mycket mer än jag hade väntat mig. Hennes ödmjukhet fick mig nästan att skämmas. Jag är inte säker på att jag hade tålt samma behandling. Jag har nog inte så mycket 'skotskt' i ådrorna...
Nej, jag fick inte åka till Hysch-Hysch...
Men annars hade vi ett bra samtal, den nya psykiatrikern och jag. Så nu ser jag den lite tydligare igen, bilden av mig som en äldre bibliotekarie, nästan i pensionsåldern - och den gör mig så glad. För jag vill ju vara kvar. Jag vill inte bli arbetslös - och dessutom tycker jag att det skulle vara ett sådant slöseri... Jo, jag vet mitt värde!:) Jag är kunnig i många ämnen och det kan jag ju delvis tacka samhället för: man har lagt ner stora summor på att utbilda mig. Därför tycker jag att det skulle vara förståndigt av samhällets företrädare att komma mig till mötes, ta den hänsyn som jag behöver, så att jag kan fortsätta att arbeta. Inte dumpa mig, bara för att jag har blivit lite nött i kanten...:)
Jag känner mig så glad - och på samma gång försöker jag att ta det lugnt, dämpa mig lite. Vi har inte sett slutet ännu. Det kan komma flera missförstånd och oförutsedda hinder. Det verkar ganska troligt. För jag märker ju hela tiden hur ovana alla är. I vilket skede är vi nu? Vem skall göra vad? Stadens modell för tidigt ingripande är helt ny och ingen verkar veta hur den är tänkt att fungera. Jag antar att de flesta har läst om den på pappret, men någon praktisk erfarenhet finns visst inte...
Det behöver inte vara så illa. Det betyder att jag är med och skapar den erfarenhet som kommer att ligga till grund för framtida rutiner. Men det betyder också att jag får utrusta mig med förståelse och tålamod. Försöka tro att alla nog vill göra ett bra jobb. Ha tillit.
Nu skall jag iväg och träffa psykiatrikern för första gången. Jag hoppas förstås att han skickar mig till samma ställe som farbror Joakim...
Några dagars ledighet. Löven håller på att spricka ut, ser jag från min balkong. Mitt på dagen var det femton grader varmt. Solen tittade fram också. Jag funderade på att gå ut, men gick och lade mig istället. Slumrade ett par timmar. Ännu är jag för trött för att skriva på carulmare, att försöka komma med något mer genomtänkt. Tur att jag har entententen också...
Imorgon skall jag träffa en ny person i förhandlingarna om min arbetsvecka. Psykiatrikern. Jag hoppas att jag kommer att få veta något då, vad jag kan vänta mig egentligen. Sedan några veckor tillbaka verkar allt så ovisst. Alla trodde (chefer och psykolog) att jag skulle kunna få ett intyg från en psykiatriker att jag bara kan arbeta tre dagar per vecka, men nu lär han ha sagt att han inte skriver inte ut några sådana. Det kan jag iofs förstå, men vad händer då? Jag antar att han kan ge ett utlåtande om mitt hälsotillstånd - och möjligen en rekommendation.
Jag skulle kanske ha kunnat ringa psykologen och fråga, men jag föredrog att inte göra det. Jag tycker inte om att tala i telefon eller passa telefontider och hon får inte svara på e-post. Så jag väntar bara - och försöker förbereda mig på alla möjliga slut. Kanske är det dumt, men jag orkar inte bry mig. Någonstans bryr jag mig förstås ändå. Jag är mycket tröttare än vanligt...
Nej, jag förstår ingenting. Min avdelningschef kom med en överraskning på förra veckans möte. Kunde jag tänka mig att kompromissa och arbeta fyra dagar, men fortfarande bara tjugoen timmar...? Jag visste inte hur jag skulle ställa mig. Jag förstår hennes otålighet, men vi skulle ju inte besluta något, bara fundera på hur vi skall fortsätta... Sedan kom det en överraskning till. Min psykolog ställde sig på hennes sida - och började försöka övertala mig...! Jag kan bara gissa vad som låg bakom det draget. Hur kunde hon börja tala för ett förslag som var helt nytt, som vi aldrig hade diskuterat förut...? Varför skall jag gå till en psykiatriker, frågade jag, om vi skall komma överens nu...?
Men det hade de nog tänkt. Först skulle jag kompromissa och sedan ändå gå till en psykiatriker... Det kunde jag inte gå med på. Oväntat fick jag stöd från högsta chefen på min arbetsplats. Tredagarsveckan får fortsätta tills jag har träffat psykiatrikern, fast jag vet inte hur många gånger. Jag fick ett intryck av brådska, budgetposter som inte skulle räcka till... Här skulle jag kanske påminna om att dessa överskridningar inte har något med min lön att göra. Jag lever på den lön som man får när man arbetar tjugoen timmar i veckan - och ändå måste jag motivera mig, skaffa läkarintyg...!
Jag känner mig mer och mer olustig... Vi försöker nog vara vänliga mot varandra, men det lyckas inte alltid så bra. Kanske är jag orättvis, men nog känns det som om jag skulle ha blivit något av en slagpåse. Om det är något - något som inte går som det skall, något som kostar på - så tycker jag att de gärna söker felet hos mig... De skulle säkert förneka det, men jag tror ändå att det är så. Dethär händer med en mekanik som verkar vara både osynlig och oundviklig. Jag kan inte låta bli att tänka att nu är det lovligt att skylla på mig. Jag har ju haft en psykos - och tredagarsveckan är verkligen en nagel i ögat - och man är ju inte mer än mänska... Vem vet, kanske skulle jag tänka likadant, om jag inte stod så ensam, om jag hade ett gruppstöd...?
Men det gör ont. Efter en arbetsvecka behöver jag två dagar för att hämta mig igen - och snart kommer nästa kamp, att påbörja en ny arbetsvecka. Jag vill inte längre. Benen vill inte gå till arbetet. Redan dagen innan börjar det knyta sig i magen igen. Vad kommer att hända denhär gången? undrar jag nervöst. Fast arbetsveckan är så kort, hinner det hända så mycket... Jag försöker att hålla mitt hjärta öppet. Vi är två sidor, försöker jag tänka, men vi kan ändå vara vänner. Jag tror nog att de också tänker på det sättet, men ändå kommer dehär oväntade hagelskurarna... Det gör ont, kanske för att jag är så öppen, så oförberedd. Kanske är jag extra känslig denhär tiden också... Jag borde väl bli arg, men det hinner jag inte. Jag har ingen dold ilska inom mig som bara väntar på ett tillfälle att få komma upp...
Det gör ont. Jag har ångest för att jag inte ger tillbaka. Jag sade bara, ganska lamt, att detdär var väl mer eller mindre omöjligt för mig att förutse? Jaså, var det omöjligt? kom det ovänliga svaret och sedan sade vi inte mera. Men jag kände mig helt förstörd, kunde inte sova följande natt. Mest ont har jag väl för att jag inte vet hur jag skall hantera sådana här situationer. Man skall väl inte låta någon slå på sig... bara för att man kan förstå den som gör det...?
Jag tycker att de kunde förstå mig också. Jag som vet att det är de som har satt mig i denhär situationen. De ville inte ha någon tredagarsvecka och därför måste jag nu gå till en psykiatriker och försöka bevisa att jag verkligen behöver den... Kanske är jag naiv, men jag hade inte väntat att de skulle göra på dethär sättet. Jag hade trott att de skulle göra som jag, gå till ledningen för vår arbetsplats eller till arbetshälsovården och säga att de inte orkar längre. Jag hade inte väntat att de skulle peka ut mig...
Jag har funderat på att ta upp det med dem, säga att jag inte tycker om tonen, vissa gånger. Men jag tvekar. Om jag bara får välja, drar jag mig helst för konflikter. Om jag petar på dem, vem vet vad som kommer upp...? - Fast ibland får vi fortfarande kontakt med varandra. I vissa stunder vet jag att de kan se min sida också.
Nej, dethär går inte som jag hade hoppats. Jag minns när de bad mig gå med i stadens modell för tidigt ingripande. Dethär kommer kanske att leda till mig ut ur arbetslivet, insåg jag nog - men inte trodde jag att det skulle hända så snabbt. På bara några månader! Jag trodde att jag skulle ha många år framför mig - och i mina piggaste stunder såg jag mig arbeta ända fram till pensionen.
Nåja, det är inte hänt ännu. Vi borde väl tala med varandra, reda ut. Men jag vet inte om jag orkar. Jag har nog av motsättningar. Kan ni förstå det, att man bara låter det gå som det vill...?
Det blir liksom en konflikt. Jag måste utreda - och jag måste vila. Det går inte ihop.
Och en annan konflikt. Jag vill må bra - och jag vill visa på hur besvärligt det är, för att vara övertygande i de kommande samtalen. Titta vad ni gör med mig! Men när jag upprepar dethär för mig själv, då blir kroppen stressad och rädd.
Nu försökte jag göra som när jag kämpade med psykosen, för snart tio år sedan. Tankar och känslor snurrade på och snurrade på, månad efter månad, tills jag blev så sjuk att jag blev tvungen att stoppa dem. De fysiska symptomen blev så plågsamma. Det gick till så att jag började lägga märke till vilka ord som gjorde störst intryck på min kropp. Jag minns fortfarande ett av dem: Hopplöst. Dethär är hopplöst.
Nu gjorde jag på samma sätt. Jag är inte inne i samma karusell, den har nog snurrat färdigt, men metoden fungerar fortfarande. Man kan avbryta sig, när tankarna börjar upprepa sig. När rädslotankarna börjar komma igen och igen. Jag måste komma ihåg... är nog en sådan tanke. Den gör mig febrilt aktiv. Jag klarar inte av spänning... och Jag kommer att bli sjuk av dethär... är säkert andra sådana tankar.
Ändå måste man ju tänka - ibland. Man behöver ju förstå vad det är som händer. Man kan kanske tänka att det går som i etapper. Tänka, vila, kommunicera. Tänka, vila, kommunicera. På det sättet går det kanske att lösa en konflikt. Allt kan inte hända på en och samma gång, hur gärna man än vill ha det överstökat.
I alla fall lyckades jag slappna av. Jag låg på sängen och sjönk ner så skönt, flera gånger. Ni vet kanske hur jag menar? Man sjunker ner och så blir det alldeles lugnt inne i en. Det känns så behagligt också. Andningen blev rofylld igen. Ett par gånger stördes jag av ett litet ylande. Det är en egenhet som jag har, efter psykosen. När jag har varit stressad och lyckas slappna av, så kommer det ett klagande ljud inifrån kroppen, helt utan min vilja.
Uuu, säger kroppen. Jag har haft det så svårt...!
Under ett inbillat möte på arbetet.
"Hur kan du lämna ut dig såhär?" frågar en av mina chefer.
"Tror du inte jag vet att ni också är mänskor?", svarar jag.
Den andra rädslan, den som inte gäller min hälsa, jag har försökt känna efter vad den handlar om också. Jag tror det är två saker, i förening med varandra.
1) Förlusten av kontroll.
Det rör på sig på min arbetsplats - och det är inte jag som fattar besluten. Jag är med och påverkar, men jag är beroende av de andra. Det avgörande beslutet fattas av en annan, även om jag naturligtvis kan godkänna det eller inte. Dethär är ju inte så ovanligt. Säkert skulle jag inte oroa mig så mycket, om det inte var för den andra orsaken.
2) Bristande kommunikation.
a) Något har gått snett i kommunikationen. Jag tror det har att göra med att vi har arbetat så länge tillsammans. Vi är så... sammansvetsade. Ja det är det rätta ordet. När man är sammansvetsad, kan man inte se skillnad på sig själv och de andra. Man vet inte längre vilket ansvar som hör till vilken person. Jag är lika skyldig som de andra. Jag är så ansvarstagande att jag inte kan se vad som hör till dem och vad som hör till mig. Inte tillräckligt klart.
b) Den förra punkten gällde vår avdelning. Men det finns en bristande kommunikation mellan mig och ledningen också. Jag tycker att jag har fått ett dubbelbudskap. När jag gick med i stadens modell förr tidigt ingripande, var alla så omtänksamma. Nu skall du sköta om dig, hette det. Jag blev riktigt rörd. För första gången på många år började jag hoppas. Kanske skulle jag kunna bygga upp min fysiska hälsa igen. Bli piggare, orka mera. Men när vardagen kom på och mina arbetskamrater blev tröttare och tröttare, då fick jag ett annat budskap. Jag måste vara flexibel. Låta avdelningschefen pricka in mina tre dagar hur som helst, ändra dem med kort förvarning, till och med kalla mig tillbaka från en ledighet... Ja, jag vägrade inte, men säkert var jag ganska oförstående. Hur mycket måste jag flexa, var går gränsen? Hur kan jag veta när jag är ledig eller inte? Var det inte meningen att jag skulle bli frisk...? Det var ett dubbelbudskap, men den andra delen var dold. Utan att någon sade det till mig förväntades jag vara flexibel, i obestämd grad. Jag förstår det nu, för det har kommit emot mig, nästan som en anklagelse: Du är ju inte flexibel! Man skall vara flexibel - och inte se oförstående ut...
Förlust av kontroll och en kommunikation som inte går fram. Där någonstans tror jag att min rädsla har fått ett fäste. Därav mina febrila tankar om vad jag skall säga, hur jag skall säga det.
Nej, jag sover inte bra. Hela tiden måste jag ta tabletter. När jag blir ledig, brukar jag ta 10-15 mg mirtazapin (Remeron) och då brukar jag sova länge och djupt. Det hjälper mig att slappna av och kunna sova de följande nätterna också. Men nu fungerar det inte. Nu har jag tagit 15 mg två nätter i rad och det hjälper ändå inte. Hela tiden har jag denhär spänningen i kroppen. Nu oroar jag mig inte bara för motsättningarna på arbetet utan för min hälsa också. Hur kan man kämpa, när ens kropp inte hänger med? När den inte klarar spänning?
Idag får jag en ny bil, pappa har hittat en till. Men jag är inte glad. Jag vet inte hur jag skall orka ta emot mannen som kommer med bilen. Jag önskar att pappa inte hade hittat en bil så snabbt, inte medan jag ännu har så fullt upp med dethär andra.
Imorgon skall jag äta födelsedagsmiddag med min son och hans flickvän. Men jag vill egentligen inte. Jag vet inte om jag klarar av att äta och också om jag skulle göra det, så känns det ändå som ett överstort krav.
Jag skulle vilja komma bort från denhär spänningen, men jag vet inte längre hur. Hur kan jag finna vila...
Jag kunna gå till hälsovårdscentralen och bli sjukskriven. Men jag är redan ledig fram till onsdag...
Jag skulle kunna säga till mina chefer att nu får det vara nog. Jag kommer inte till ett enda möte till. Ni kan besluta vad ni vill, men jag tål inte denhär spänningen. Jag tänker inte vara med om något som gör mig sämre igen...
Jag skulle kunna gå till hälsovårdscentralen och be om att få en tid till en psykiatriker. Han eller hon skulle kunna sjukskriva mig en längre tid...
